"Seriestart med hemma match, fint dä". Okej att citera mitt eget facebookinlägg var nog det fulaste hittills. Men men, ibland faller saker en in och blir av utan att man riktigt tänkt det igenom först och just det känner jag mig som ett vandrande exempel av, ganska ofta till och med. Som igår tyckte jag och min bästa vän att det var en jättebra idé att åka ner till expert och köa bland alla "ullaredstanter" en timme innan öppning. Efter 1 timmes kö för att komma in, 1 timmes letande efter rätt tv och 1 timme i kö för att betala och komma ut igen kändes den där rabatten på 25% inte värt det. Speciellt för mig som bara följde med som bärhjälp.
Mitt huvud, halva min kropp och alla mina drömmar är i New York större delarna av dagarna. Mest i New Canaan, CT och undrar hur mitt blivande hem ser ut. Stalkar min hostmom på Facebook förresten, det är ganska givande men känner mig lite creepy när jag för tredje gången kollade igenom alla hennes 78 album. Döm mig inte, jag tycker helt enkelt om att ha koll på läget.
Födelsedagen börjar komma smygandes runt hörnet också, men jag vet inte hur det ska hinnas med och planeras något ordentligt när min chefs reaktion när jag sade upp mig var att: fasen vad kul då ska vi fixa massa jobb till dig i veckorna nu som du är kvar så att du får lite extra pengar! Älskar mitt jobb och alla medarbetare, inte många som har privilegiet och säga att de nästan började gråta när de sa upp sig för att dom egentligen inte ville. Men det är dags nu att jag åker tillbaka till staterna, jag trivs ju så bra där. Tredje resan, man brukar väl säga att den tredje blir den bästa eller något sådant? Iallafall tänker jag tro på det!
bajsett
Efter världens kanske längsta inlägg på facebook kan jag skriva det igen- jag får så fruktansvärt ont i hjärtat av att du ska åka till en annan världsdel. Det känns konstigt, oförståeligt och allt som har sanna innebörd som de orden. Jag kommer sakna dig oerhört. Tidigare när alla har frågat hur det känns att min ''andra hälft'' ska åka iväg har jag bara sagt ord som ''jag klarar mig, det är lugnt, det är ju bara ett/två år det handlar om'' så har jag nog inte förstått att du ska vara så långt bort. Jag kan inte bara smsa och förvänta mig ett svar som lyder att vi kan träffas eller att du tar bilen på en gång för att spendera en kväll med mig. Det handlar om 10-timmars flygresa.
SvaraRaderaEtt år hade kanske varit okej, men jag är livrädd för två år. TVÅ år utan varandra, du kanske glömmer mig? Hittar en amerikansk vän vid namn Jacqueline och ersätter mig? Vad vet jag.. Du kanske glömmer bort min röst och skrattar den gång du träffar mig nästa gång. Jag kanske hinner få barn när du är där borta, du kan inte medverka på dopet, på mitt bröllop, du kan inte vara med på första inflyttningsfesten.. Ja du hör ju, jag har panik för att du ska missa något som händer i mitt liv eftersom du alltid varit den första att vara med och få veta något. Det skrämmer mig ska du veta. För under dessa två eller ett år, måste jag skaffa en ersättare för min bästa vän Emma. Jag måste hitta någon jag kan smsa i panik till, ringa gråtandes till eller åka hem till om något går snett. Vem ska jag nu hitta hemlösa katter med? Sjunga nationalsången och irritera någon med?
Jag må skriva det hela som om du ska dö, fly härifrån och aldrig mera komma tillbaka. Men vännen, jag vet nog innerst inne hur det kommer bli- precis som min trogna mamma gör. Du kommer hitta en amerikan och flytta dit, kanske studera kanske bli hemmafru.
Jag är rädd för den dagen du kommer skypa mig och berätta att du hittat en pojkvän och kommer stanna där.
Nä, end of story med det negativa. Jag är så rädd så jag näst intill dör just nu, när jag bara skriver detta.
Som jag skrev på facebook angående länken till Utan dina andetag, att det inte är relaterat till att du ska åka. Ärligt så vet du nog innerst inne att det är så, även om låten mer är man-kvinna-sång.
men vad vore lilla jag i Sverige utan lilla dig i USA, utan dina andetag? åh, rättare sagt ingenting.
Massa hjärtan på dig bästa vän.